Samtalet med läkaren i går bekräftade det vi på något sätt redan visste.Mamma kommer aldrig mer att vakna ur sin djupa törnrosasömn. Hon ser så lugn ut där hon ligger och hon har inte ont, men i oss gör det fruktansvärt ont. Jag vill inte förstå. Det vi kan göra nu är att vara där, pussa och krama henne, prata med henne och pyssla om henne och jag tror att hon på något sätt känner att vi finns där.
Finaste Mamma....älskar Dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar